Är det inte sjukt egentligen, hur jag kan minnas allt så klart? Alla småsaker. Plockade från olika personer, olika tider, olika liv. Minns det som ändå ligger nära i tiden, när han kysste mig i hörnet på Mitt Andra Hem. Minns även när han lyfte upp mig i sin famn samtidigt som vi delade en kyss som gjorde att hela världen försvann. På en fest någonstans så att säga. Han som sprang över scenen istället för att gå runt. För att kasta sig i min famn, och jag kunde för allt i världen inte stoppa mitt panikskratt. När han drog ner mig i sitt knä bara för att han ville sticka nålar i ögat på den som tidigare hade gjort mig illa. Mitt på favoritgatan i favoritstaden hade jag hans arm om mig. Några steg senare en puss på munnen, något så litet som betydde så mycket med tanke på den publiken vi hade. När jag stack ner mina regnvåta iskalla händer i hans nacke under en fantastisk dag på Liseberg. Första gången jag satte min hand mot hans och kände hans finger som efter en skada buktade inåt. Jag ville för allt i världen inte känna någon annans hand mot min. På en stenhård soffa delade han och jag våran första natt tillsammans, på riktigt. Det var även då han kysste mig första gången av många som det skulle visa sig. Efter första middagen tillsammans kräktes jag ur mig allt i min kropp, men väl tillbaka till sängen drog han mig så nära han kunde med ett enkelt 'ja!' att jag var tillbaka. En frusen morgon på väg mot kontoret tog hon min hand i sin. Som om det vore det vanligaste i världen. Att vakna och somna om flera gånger en dag, för att sedan höra honom säga; "Klart vi ska somna om igen, för varje gång jag vaknar så vaknar jag upp med dig." och smälta som smör. När jag satt och grät på roslagsbanan och han tog med mig hem, tog hand om. Kramade och pussade så gott han kunde för att få bort det som skar så jävligt i mig. Den iskalla sommarmorgonen på torget då han kysste mig och hittade en avgjutning av sin tumme i min nacke. Och jag som petade upp hans glasögon med min näsa. Under live-bandets skrålande känner jag hur han smyger ner sin hand i min. Och jag blev livrädd. När han, för första gången, sa 'jag älskar dig' i en dubbelsäng på ett loft långt ute på landet. Och jag uppfattade det inte.
Det finns så mycket. Det här är bara en bråkdel av allt det fina jag aldrig kommer vilja släppa ifrån mig. Det jag hoppas på ska komma till mig snart igen, bara i en annan form, från en annan person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar