Jag ska vara helt ärlig. Den där kvällen, som jag mest trodde skulle stilla min abstinens efter det där trygga, visade sig starta ett smärre kaos inuti mig.
Jag har alltid sagt att när jag väl bestämmer mig för att åka kommer jag bli kär. Eller ja, något liknande. Skojat om det, men med en allvarlig grund. Bara för att jävlas. Och så bestämde jag mig för att åka. Pang bom. Och helt plötsligt insåg jag att killen jag gick på spontan AW med faktiskt började klia lite i hjärttrakten. Inte så förvånad, mest irriterad. Men när det väl visade sig vara precis som allt annat, icke bestående, så rätade jag lite på ryggen och tänkte att det kanske inte blir så ändå. Jag kanske är så pass känslomässigt störd att det bara inte går. Alls. Inte ens för att jävlas. Det skulle jag aldrig tänkt. Som ett knytnävsslag i ögat och ett knä i magen befann jag mig, utan andingsmöjligheter, på marken. På en kväll ändrades allt. På ett annat sätt än förra gången. Nu blev det på riktigt, med ord och förklaringar. Jag lättade på luckan som jag begravt långt långt långt ner i det undermedvetna.
Tanken på att vara någons. Nej, inte någons. Att vara hans. Det var som om det var det naturligaste i världen. Som om det hade varit så hela tiden. Så vårt 'test' på skoj blev på riktigt. Och jag är så jävla rädd. Rädd för att förstöra, rädd för att förlora, rädd för att känna.
Men jag åker. Om två dagar, om man räknar att det är måndag idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar