SHE SLEEPS WITH ONE EYE OPEN. THAT'S THE PRICE SHE PAYS.

Jag självdör här. Det är pinsamt. Jag fattar inte varför jag fick för mig att komma så mycket tidigare än min mor. Vad tänkte jag med? Men det verkade vettigt just då. Min hjärna fungerar ju inte som den ska. Det som är mer pinsamt är hur mycket det märks på mig när jag inte trivs. Skyller på baciller och gömmer mig. Går på promenader, försvinner, äter alldeles för lite. Att jag tycker att det är en lättnad att min mor kommer hit. DET är om något inte normalt. Och det faktum att hon inte alls kommer imorgon som jag trodde utan på lördag. Urk. Men, det ska lösa sig. Om det något jag kan så är det att vänta. Mitt tålamod är utan dess like ibland. Men ja. Här sitter jag, i en av de tråkigaste städerna i detta land och trånar. Ha, okej, kanske inte just trånar. Men jag längtar. Efter min namne, efter honom, efter alla, efter staden. Gör inte saken bättre när hon ringer och säger att hon saknar mig för jämnan, eller när han skickar fina sms och försöker locka mig tillbaka snabbare än tänkt. Mitt hjärta krampar lite och jag vill bara springa hela vägen dit. Men som sagt. Jag väntar. Tyst och tålmodigt. AAAAAAHAHRGRGHARGAAAAHRGAHRGHAARAALRKALHRAJRAKGAJSHGFKAJHGAKJHASJDHSAKJDH .. Precis.