Har tänkt mycket. Som vanligt
Men det var jobbigt, riktigt jobbigt att igår berätta för damen vad jag hade för planer. Såg hur besviken hon blev, även om hon halvt som halvt pushat mig till detta. För ju mer dom har pratat, trugat och lockat med mig att verkligen tänka efter, vad jag vill osv, desto mer har det dragit mig härifrån. Och som alla vet är jag SÄMST att prata om saker. När det gäller mina känslor. Det går bara inte, det tar stopp innan det ens hinner börja och hjärtklappningarna sätter fart på svettattackerna. Jag ska försöka prata med henne, jag ska verkligen det. Men det blev så mycket svårare när Nat är i huset. Att få någon ensamtid med henne så att säga. Klart jag kan be om den, men som sagt..
Jag är feg. Jag orkar inte konfronteras med deras liv just nu. Så jag gömmer mig. På rummet, på balkongen. Sover mycket mer än vad jag behöver. Mest för att jag är konstant trött. Den där tröttheten jag erfarade hemma, den jag tänkte bli av med, den hann ikapp mig.
Hur ska jag kunna förklara för henne att jag inte trivs? Att jag mår riktigt dåligt av att vara här? Det är inte så att dom inte har varit välkomnande, för det har dom, och så underbara. Det är bara jag. Det började som en liten liten kil när jag kom hit och har nu växt till ett gapande hål som suger i sig allt. Energi, lycka osv. Det är staden också tror jag. Jag om någon är inte en såndär 'svenssonfamiljstjej'. Och det är sådana som lever och frodas här. Jag får panik. Allt handlar om bjöjbyten, barn, bokklubbar, osv. Känner mig instängd. Fick förslaget från värdparet att upptäcka staden mer, ta en buss och se vart den leder, strosa i stan och sådant. Men jag vill inte. Jag vill inte upptäcka att staden är precis lika tråkig som den verkar. Varenda fiber i min kropp säger 'BORTförihelveteBORT'. Jag kanske ger upp snabbt, jag kanske inte ger detta en ärlig chans, jag vet det. Men helt ärligt. Jag vill tamefan inte heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar