Alltså. Ja. Happ.
Ikväll har jag skrivit, med en riktig penna på riktigt papper, tills skrivkrampen var så total att jag knappt fick loss pennan ur mitt grepp. Tankar på papper. Tankar som aldrig kommer ut högt i form av ord, något som aldrig skulle skrivas här. Den där yttersta skräcken att öppna upp sig för någon, att visa vad man faktiskt känner. Typiskt mig att skriva ner det i en bok som jag gömmer för omvärlden när det väl händer. Men jag känner mig ful. Det känns som om det jag gjort idag var fult. Men jag vet att det inte är det, det är bara mitt eget huvud som spökar och har sig. Vi fastställde det som gällde innan jag åkte. Tiden jag spenderar här är en gråzon för oss. Den existerar egentligen inte. Jag vet, smärtsam insikt, att jag är så mycket hans att det knappt är sant. Så fort jag sätter mina fötter på svensk mark igen är det bara han. Men det är svårt för mig och mitt lilla hjärta att skilja på här och där. Jag tänker på honom här med. Såklart. Jag kanske inte lika tanklöst kastar mig på närmaste snygghunk jag ser (även om hormonerna skriker efter det ibland).
Jag ska sluta tänka så förbannat mycket nu. Försöka om inte annat. Och försöka lista ut vart fan den där bajsdoften kommer ifrån.. (anar toaletten med fönstret intill vårt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar