I'M NOT CAREFREE, I'M FREE TO CARE I JUST NEVER DO.

Det är löjligt hur lycklig jag är. Och hur enkelt det var. Jag älskar, fullkomligt älskar att vara här nere. I det här landet. Sedan att jag gick och snubblade över en helt jävla fantastisk karl gjorde inte saken sämre. Allt är enkelt, inga spel, inget 'bli förd bakom ljuset' eller idiotiska övertag. Han är en riktig jävla gentleman, ni vet, sådana som praktiskt taget är utdöda hemma. Det är ärligt, vilket lockar fram det ur mig. Jag kan utan problem säga hur mycket jag tycker om honom, något som tidigare har varit så out of the question att det har vart löjligt. Jag är liksom inte så rädd att det kommer sprängas i mitt ansikte. Och det mest fåniga är att varje morgon jag vaknar med solen i ögonen och hans armar om mig så exploderar mitt hjärta nästan. Jag och min namne har kommit så nära varandra att man nästan kan säga att vi är kära. Vi har krypit in under varandras hud och rotar runt i varandras huvuden. Fnittrar, skriker, slåss, skrattar och gråter. Allt med kärlek, för inte en enda gång har vi hamnat i bråk. Sedan vi båda hittade varma kroppar i form av långa män har vi inte haft samma tid med varandra. Inte somnat och vaknat tillsammans, duschat, ätit, petat i näsan osv. Men det stoppar oss inte från att prata jämt ändå. När vi inte är upptagna med att kramas och hångla. Vilket vi dessvärre är rätt ofta nuförtiden.