YOU CALL ME LAVENDER, YOU CALL ME SUNSHINE.

Ett två tre, hatten är på sne. Ligger på mage i sängen med värmefläkten på. Vill inte vara trist och ligga här hela kvällen så jag hade planerat att ta en tripp till baren. Mene.. det var det där att komma ur startgropen också. Men livet är fint. Känner mig lite ensam till och från, jag har inte så många här nere. Sedan kanske det är för att jag vill vara med honom jämt jämt jämt, och när han kanske åker hem någon kväll för att sova själv. Ja då gör det lite ont. Även om det är för att han är sjuk och inte vill smitta mig. Det är som om jag vill ha allt han har, även bacillerna. Ja en sådan har jag blivit. Löjligt kanske, mest oväntat. Om man ser på det faktum att vi praktiskt taget har setts konstant sedan två månader tillbaka. Med ett undantag på tre, kanske fyra nätter på sin höjd. Jag saknar att ha någon att ringa till, bara för att ses på en promenad eller liknande. Att bara få prata väder och hur kaffet har smakat. Men det blir väl lätt så, när man åker tvärs över hela planeten till ett främmande land. Jag kan inte klaga ändå, fyra månader in på min resa och jag vill stanna för alltid.