Guess you're out of love for me.

Den där svarta känslan är mer påtaglig än någonsin. Den absorberar min själ och spottar ut den som en liten slemmig boll. Och jag försöker, jag försöker stå emot, jaga bort och motarbeta. Men den smiter igenom, varenda skråma och hål den kan hitta. Och ibland orkar jag bara inte, utan ser bara på medan den förstör och bryter ned. Ibland vill jag bara hem. Sedan kommer jag på att jag inte vet vart 'hem' är. Men det är den där klassiska känslan, eller instinkten, man har av att bara vilja fly. Springa tills både kropp och psyke lägger av, och sedan springa lite till.

Sedan blir jag rädd. Rädd för att han ska se henne i mig och tappa allt. Att jag faktiskt kommer lyckas med att jaga bort honom. För det är det jag gör just nu. Jag drar mig undan och puttar bort. Vet inte om det är för att testa honom, eller om jag bara gör som jag alltid har gjort. Jag har alltid dragit mig undan på det här viset, aldrig pratat och aldrig behövt stå till svars. Stå till svars varför jag mår som jag gör. Jag har inte dom svaren han vill ha, vilket gör honom frustrerad och irriterad. Allt är på mig. Om jag bara hade lett och sagt att allt var fint så hade jag inte behövt sitta här. Eller jo, då hade jag säkert bara hållt ut till det sista och sedan låtit det svarta ta överhanden. Men jag trodde faktiskt att jag kunde visa allt det här för honom. Utan att bli dömd. Jag antar att jag hade fel.