Money, must be funny.

Min dator håller på att falla sönder, vilket får mig att börja klicka runt på nya teknikprylar. Och när jag ändå är igång råkade jag svänga in på resor. Så, på grund av att en flärp på min dator har lossnat lite lätt, vilket inte ens har betytt någon som helst skada på resten av den, är jag rätt så fattig. I sinnet än så länge. Sitter och planerar en resa för mig och karln. En resa han inte ens vet om. Och antagligen skulle bli rasande om han fick reda på.. med tanke på att jag planerar att betala för hela. Men jag har sparat massor av pengar och vill resa. Jag vill resa MED honom. Och han är upptagen med att spara pengar så att han kan följa med mig till Sverige. Får jag inte skämma bort honom då? Äh. Det löser sig. I annat fall kikar jag på en ny iPod. En ny dator. Och en scrapbook för alldeles för mycket pengar. Mene.. så kan det gå. Och så kommer det säkert gå. Inte allt på samma gång men nästan.

Guess you're out of love for me.

Den där svarta känslan är mer påtaglig än någonsin. Den absorberar min själ och spottar ut den som en liten slemmig boll. Och jag försöker, jag försöker stå emot, jaga bort och motarbeta. Men den smiter igenom, varenda skråma och hål den kan hitta. Och ibland orkar jag bara inte, utan ser bara på medan den förstör och bryter ned. Ibland vill jag bara hem. Sedan kommer jag på att jag inte vet vart 'hem' är. Men det är den där klassiska känslan, eller instinkten, man har av att bara vilja fly. Springa tills både kropp och psyke lägger av, och sedan springa lite till.

Sedan blir jag rädd. Rädd för att han ska se henne i mig och tappa allt. Att jag faktiskt kommer lyckas med att jaga bort honom. För det är det jag gör just nu. Jag drar mig undan och puttar bort. Vet inte om det är för att testa honom, eller om jag bara gör som jag alltid har gjort. Jag har alltid dragit mig undan på det här viset, aldrig pratat och aldrig behövt stå till svars. Stå till svars varför jag mår som jag gör. Jag har inte dom svaren han vill ha, vilket gör honom frustrerad och irriterad. Allt är på mig. Om jag bara hade lett och sagt att allt var fint så hade jag inte behövt sitta här. Eller jo, då hade jag säkert bara hållt ut till det sista och sedan låtit det svarta ta överhanden. Men jag trodde faktiskt att jag kunde visa allt det här för honom. Utan att bli dömd. Jag antar att jag hade fel.

YOU CALL ME LAVENDER, YOU CALL ME SUNSHINE.

Ett två tre, hatten är på sne. Ligger på mage i sängen med värmefläkten på. Vill inte vara trist och ligga här hela kvällen så jag hade planerat att ta en tripp till baren. Mene.. det var det där att komma ur startgropen också. Men livet är fint. Känner mig lite ensam till och från, jag har inte så många här nere. Sedan kanske det är för att jag vill vara med honom jämt jämt jämt, och när han kanske åker hem någon kväll för att sova själv. Ja då gör det lite ont. Även om det är för att han är sjuk och inte vill smitta mig. Det är som om jag vill ha allt han har, även bacillerna. Ja en sådan har jag blivit. Löjligt kanske, mest oväntat. Om man ser på det faktum att vi praktiskt taget har setts konstant sedan två månader tillbaka. Med ett undantag på tre, kanske fyra nätter på sin höjd. Jag saknar att ha någon att ringa till, bara för att ses på en promenad eller liknande. Att bara få prata väder och hur kaffet har smakat. Men det blir väl lätt så, när man åker tvärs över hela planeten till ett främmande land. Jag kan inte klaga ändå, fyra månader in på min resa och jag vill stanna för alltid.

DARLING I'LL LEAVE, AND YOU WON'T COME ALONG.

Jag är dålig på att skriva. Anledningen är enkel, jag har inte mycket att skriva om. Det är som det sägs, det är svårt att hitta inspirationen när man är lycklig. Jag är det. Så lycklig att jag gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag började gråta, bara sådär, när han sa det där. Det var inte direkt så att det var första gången eller något sådant, kanske bara det att det verkligen sjönk in, på riktigt. Jag har världens bästa förbannade karl bredvid mig varje natt. Som får mig att känna mig liten i hans famn, som får mig att skratta tills jag inte kan andas. Kom på mig själv häromdagen att bara sitta och glo på honom, samtidigt som magen pirrade och hade sig. Idag berättade jag även för min far om honom. Vilket i sig är en stor grej, för det gör jag bara när det räknas. Och ni ska bara veta hur mycket det här räknas för mig. Jättetöntigt inlägg, jag vet. Men jag ville bara meddela. Jag = lycklig tjej. På riktigt.

I'M NOT CAREFREE, I'M FREE TO CARE I JUST NEVER DO.

Det är löjligt hur lycklig jag är. Och hur enkelt det var. Jag älskar, fullkomligt älskar att vara här nere. I det här landet. Sedan att jag gick och snubblade över en helt jävla fantastisk karl gjorde inte saken sämre. Allt är enkelt, inga spel, inget 'bli förd bakom ljuset' eller idiotiska övertag. Han är en riktig jävla gentleman, ni vet, sådana som praktiskt taget är utdöda hemma. Det är ärligt, vilket lockar fram det ur mig. Jag kan utan problem säga hur mycket jag tycker om honom, något som tidigare har varit så out of the question att det har vart löjligt. Jag är liksom inte så rädd att det kommer sprängas i mitt ansikte. Och det mest fåniga är att varje morgon jag vaknar med solen i ögonen och hans armar om mig så exploderar mitt hjärta nästan. Jag och min namne har kommit så nära varandra att man nästan kan säga att vi är kära. Vi har krypit in under varandras hud och rotar runt i varandras huvuden. Fnittrar, skriker, slåss, skrattar och gråter. Allt med kärlek, för inte en enda gång har vi hamnat i bråk. Sedan vi båda hittade varma kroppar i form av långa män har vi inte haft samma tid med varandra. Inte somnat och vaknat tillsammans, duschat, ätit, petat i näsan osv. Men det stoppar oss inte från att prata jämt ändå. När vi inte är upptagna med att kramas och hångla. Vilket vi dessvärre är rätt ofta nuförtiden.

WAS IT HARD WHEN I HAD TO LEAVE? SOME WAY YOU SEEMED TO CHANGE.

Ja, då satt jag här. Såklart. Jag styrde våran kosa mot denna fina stad igen. Helt ärligt har jag inget att säga förutom att jag.. är feg. Fruktansvärt feg. Vågar inte tro på det som någon slår mig i ansiktet med. Men jag njuter av det ändå. Så mycket som jag vågar. Idag fick jag vakna upp i hans armar och bli pussad på pannan. Och lite överallt. Räknade fräknar och drog fingrar över len hud. Och imorgon ska jag få sniffa i hans nacke igen. Och jag längtar.

SHE SLEEPS WITH ONE EYE OPEN. THAT'S THE PRICE SHE PAYS.

Jag självdör här. Det är pinsamt. Jag fattar inte varför jag fick för mig att komma så mycket tidigare än min mor. Vad tänkte jag med? Men det verkade vettigt just då. Min hjärna fungerar ju inte som den ska. Det som är mer pinsamt är hur mycket det märks på mig när jag inte trivs. Skyller på baciller och gömmer mig. Går på promenader, försvinner, äter alldeles för lite. Att jag tycker att det är en lättnad att min mor kommer hit. DET är om något inte normalt. Och det faktum att hon inte alls kommer imorgon som jag trodde utan på lördag. Urk. Men, det ska lösa sig. Om det något jag kan så är det att vänta. Mitt tålamod är utan dess like ibland. Men ja. Här sitter jag, i en av de tråkigaste städerna i detta land och trånar. Ha, okej, kanske inte just trånar. Men jag längtar. Efter min namne, efter honom, efter alla, efter staden. Gör inte saken bättre när hon ringer och säger att hon saknar mig för jämnan, eller när han skickar fina sms och försöker locka mig tillbaka snabbare än tänkt. Mitt hjärta krampar lite och jag vill bara springa hela vägen dit. Men som sagt. Jag väntar. Tyst och tålmodigt. AAAAAAHAHRGRGHARGAAAAHRGAHRGHAARAALRKALHRAJRAKGAJSHGFKAJHGAKJHASJDHSAKJDH .. Precis.